Stod och tittade på mig själv i spegeln i morse och tänkte på att kroppen ser jävligt välbevarad ut för att ha hängt med i snart 50 år. Ytligt värre. Funderade ett tag på om jag är lyckligare nu som smal (19.3 kilo mindre än i dec 2011) och svaret är JA. Jodå, jag är lyckligare nu när jag är smal. Inte just för att jag är mindre utan för att jag påbörjade ett arbete med min kropp som jag slutfört. Ett arbete där jag varit både byggherre och anställd arbetare. Ett arbete där det inte funnits något fack att klaga för. Där chefen, dvs jag själv, varit omutlig. Ett arbete som sträckt sig över alla dygnets timmar. Ett arbete som haft få semesterdagar.
Klart att jag är nöjd och glad. Klart att jag sträcker på mig!
Det är som med vilket projekt som helst där ett bra genomförande med positivt resultat stärker den inre känslan. För hur jag än ser ut på utsidan så kommer det inre att lysa igenom. Och jag hoppas att jag utstrålar glädje. För jag är glad. Och stark. Och jag känner mig kompetent vad gäller min egen kropp.
Mitt liv idag är bra. Riktigt bra. T.o.m dåliga enstaka dagar så är det bra. För jag vet att jag kan. När man väl vet det så finns där inga gränser.